Idag var det lugnt och inte många barn. Först på morgonen var det en tjej som skulle göra ett armband (eller om det var fotband), men det slutade med att jag satt där med hennes grejor och hon hejade och hejade på han som satt vid datorn. Tiden gick ganska snabbt på förmiddagen, för plötsligt var klockan runt tio och vi gick ut. Väl ute spelade jag fotboll och gungade med killen som suttit vid datorn, vi tävlade om vem som hoppade längst från gungan. Mitt bristande mod och jag förlorade, men vi tog det som en man. Eller två. Fast kvinnor. Jag har i alla fall för mig att jag är av den kvinnliga sorten, men man vet aldrig...
Efter lunchen var det inte många barn kvar heller. Då gick det åt ett par timmar åt att sortera pärlor som ett krutpaket hade blandat ihop. Fram till mellanmålet sorterades det, och efter mellanmålet bjöds det på muffins som blivit över sen baket i onsdags. Gott!
Sen dröjde det inte länge innan jag skulle hem, så jag sorterade lite mer pärlor.
Min tid är slut. Eller i alla fall den på Åsalyckan. Och för den här gången. Sen vet man aldrig om jag hittar tillbaka dit någon gång lite senare. Det skulle inte förvåna mig för det är ett mysigt ställe. Jag har blivit väl välkomnad av både barn och personal, vilket gjorde mig mer intresserad av praktiken. Om jag ska vara ärlig (och det ska jag ju), så kommer jag sakna Åsalyckan. Även de barnen som jag hade aningens svårt för. Men så är det väl alltid, alla pusselbitar passar inte ihop. Vissa ska inte ens sitta nära varandra, men ändå tillhör de samma pussel. Alla bor på samma jord under samma himmel. Och att lära sig acceptera det är nog det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar